Hos oss blev Toby till Tobyas. Han är trots allt en fin kille – och en fin kille behöver ett fint namn. Ibland kallar vi honom också ”den fine herr Toby”. Den titeln har han bland annat gjort sig förtjänt av genom att i början vägra gå ut i skogen när det regnade. Hans små tassar kunde ju bli smutsiga. Maya och jag var regelbundet måttligt imponerade av så mycket förnämhet.
Men innan Tobyas blev en fin herre, reskamrat, SUP-paddlare och tillfällig bromskloss i renoveringen hade han redan hunnit vara med om en hel del.
Från Bukarest till ett hem
Tobyas levde först som gatuhund i Rumänien. Senare togs han om hand av en familj som till slut inte längre ville behålla honom. På så sätt hamnade han i ett jourhem och förmedlades till Tyskland genom föreningen Licht für Schattenhunde e. V.
Han beskrevs som en lugn och snäll hund. Det verkade passa oss precis: Om vi skulle ha en andra hund vid sidan av vår då elvaåriga prinsessa Maya fick det helst inte vara en ung virvelvind som ständigt gick henne på nerverna.
Den 26 oktober 2024 kom Tobyas till oss efter en mer än 30 timmar lång resa i transportbil från Bukarest. Dagen innan fick jag veta att jag skulle ta med en hundbur när jag hämtade honom. Han var mycket stressad och behövde placeras direkt i buren inne i transportbilen, så att inget skulle kunna hända under den sista delen av resan.
Jag hade ingen lämplig bur. Därför lånade jag med kort varsel Baileys bur. Bailey är min vän Biancas något mindre hund. Eftersom jag bara hade en ungefärlig uppfattning om hur stor Tobyas faktiskt var oroade jag mig för att buren skulle vara för liten.
Den oron visade sig vara obefogad. Tobyas var så mager och dåligt musklad att han rullade ihop sig till en liten boll därinne. Det kändes som om han hade fått plats i buren tio gånger om.
När vi kom hem bar vi först ner buren till hemmagymmet. Där skulle han få landa i lugn och ro – skild från Maya och utan några krav. När jag öppnade buren var jag en kort stund inte helt säker på om de verkligen hade levererat en hund: Han var mindre än väntat, svartvit som en skunk och luktade minst lika imponerande.
Jag ställde mat och vatten framför den öppna buren, satte mig en bit bort med min bärbara dator och lät honom själv bestämma om och när han ville komma ut. Efter ungefär tre timmar vågade han sig försiktigt ut. Han drack, kom fram till mig och lät mig smeka honom varsamt. Efter det gick han aldrig tillbaka in i buren.
Tillit växer inte över en natt
Under de första dagarna var till och med korta promenader nästan omöjliga. Tobyas vågade inte lämna huset. Om vi ändå lyckades gå några steg räckte det att han såg en människa på långt håll för att han skulle få panik. Då ville han bara tillbaka så fort som möjligt.
Även mötet med Maya blev helt annorlunda än vi hade hoppats. Till en början var de snarare fiender än vänner, och det förekom allvarliga sammanstötningar. Jag tog hjälp av en hundtränare vid Martin Rütters hundskola i Wiesbaden. Under en tid såg det faktiskt ut som om vi kanske inte skulle kunna behålla Tobyas. Jag ville inte att Maya skulle behöva tillbringa sina sista år olycklig i sitt eget hem.
Båda hundarna fick vänja sig vid munkorg. Maya var redan van vid det, men för Tobyas var det nytt. Våra första gemensamma promenader gjorde vi med munkorg på båda hundarna – och det var då något började förändras. Promenaderna förblev lugna, och utomhus gav Maya Tobyas den trygghet han fortfarande saknade. Hon var inte rädd för människor, ljud eller okända situationer. Vid hennes sida vågade också han allt mer.
Samtidigt såg jag till att fortsätta tillbringa tid med hundarna var för sig. Maya skulle inte få känslan av att plötsligt vara mindre viktig. Steg för steg accepterade de varandra som medlemmar i samma flock.
Från de första stegen till stora äventyr
Redan två månader efter Tobyas ankomst tillbringade vi vår första gemensamma semester i en timmerstuga i Vogeserna. Där gjorde vi många vandringar. Hunden som knappt hade vågat gå ut genom ytterdörren blev alltmer en nyfiken och pålitlig följeslagare.
I juni 2025 reste vi tillsammans till Finland. Resan omfattade en 31 timmar lång färjeöverfart. Maya var redan van vid sådana resor och rörde sig tryggt och rutinerat ombord. Det hjälpte Tobyas: vägen genom de högljudda bildäcken, skramlande kedjor, främmande ljud, hala golv och kraftiga vindbyar på utedäck – allt klarade han utan panik.
Även vid vattnet tog han rygg på Maya. I början var han ytterst misstänksam mot det våta elementet. Men han såg hur roligt hon hade vid och i vattnet och blev modigare. En gång hoppade han till och med från bryggan ner i vattnet till mig och simmade, medan jag följde honom tillbaka till stranden.
Djupt vatten känns fortfarande inte helt tryggt för honom. Det hindrar honom däremot inte från att åka SUP. Då sitter han gärna som sjöns kung på brädan och blickar ut över vattnet – ofta till och med tålmodigare än Maya, som aldrig tyckte om att sitta still särskilt länge.
Maya och Tobyas
Maya och Tobyas blev aldrig oskiljaktiga bästa vänner. Men de lärde sig inte bara att leva tillsammans. De utvecklade en relation med egna regler, ömsesidig respekt och uppenbarligen också en ganska exakt kännedom om varandras svagheter.
Exakt hur de kommunicerade med varandra uppfattade vi människor förmodligen bara sällan fullt ut. Ett särskilt minnesvärt smakprov bjöd de på i Finland.
När vi är i Finland äter vi människor lakrits kilovis – där finns ju trots allt världens bästa. En dag hamnade en tom påse obemärkt på vardagsrumsgolvet. Tobyas upptäckte den först och började nosa intresserat på den. Maya registrerade detta med tydligt missnöje. Hon hade uppenbarligen hellre velat vara först framme vid påsen.
Efter en kort stunds funderande vände hon sig plötsligt mot hallen och ytterdörren och skällde tre gånger, som om hon hade hört något där. Tobyas släppte genast påsen och rusade skällande förbi henne för att undersöka saken.
Under tiden ägnade sig Maya i lugn och ro åt lakritspåsen.
Tobyas stannade så fort han förstod att han hade blivit lurad. Deras miner var obetalbara. Ännu mer imponerande var insikten om hur slugt Maya hade iakttagit och bedömt sin huskamrat.
För det mesta var Tobyas återhållsam mot henne och lät henne gå före. I många situationer var han visserligen den tryggare av de två, men han visste mycket väl när det var klokare att dra sig tillbaka och inte starta ett gräl.
Samtidigt kompletterade de varandra: Maya gav Tobyas trygghet i mötet med människor och i okända situationer. Tobyas var i sin tur mycket säker i möten med andra hundar. Det var först genom honom som jag insåg hur osäker Maya ibland var i kommunikationen med artfränder. I sådana situationer orienterade hon sig efter honom.
Mot slutet av Mayas liv låg de ofta nära varandra. Hur starkt band som faktiskt hade vuxit fram mellan dem förstod jag först efter hennes död.
Vi hade länge våndats över om vi verkligen skulle resa till Spanien med den svårt sjuka och knappt rörliga Maya. Men min magkänsla sade ja – och väl där blommade hon faktiskt upp igen tack vare sina mediciner, värmen och den soliga miljön vid havet. Båda hundarna njöt av den här tiden tillsammans. Samtidigt visste vi genom den nära kontakten med de behandlande djurklinikerna att hennes tillstånd på grund av den aggressiva tumören kunde försämras mycket snabbt när som helst. När just det hände var vi tvungna att låta Maya somna in för att bespara henne ytterligare lidande – trots att vi själva inte alls var redo att släppa taget om henne. I Spanien fick hon inte somna in hemma, utan bara på en djurklinik. Tobyas blev ensam kvar i huset – och vi återvände till honom utan Maya.
Han förstod inte varför hon hade försvunnit. I flera veckor letade han efter henne och verkade osäker och ledsen. Uppenbarligen hade deras svåra relation blivit till mycket mer än vi människor hade förstått.
Maya hade inte bara hjälpt Tobyas att känna sig tryggare utomhus, att resa och att övervinna sin rädsla för vatten. Hon hade blivit en självklar del av hans nya liv. Och även Tobyas hade på sitt sätt gett henne stöd.
Den fine herr Toby
I dag finns det inte mycket kvar av den rädda, magra hund som försökte göra sig så liten som möjligt i en lånad transportbur. Tobyas vandrar, reser, åker SUP och följer med mig så gott som överallt.
Att ”följa med” kan dock också innebära att uppmärksamt iaktta mig medan jag sover på morgonen. Om han tycker att jag är lika söt när jag sover som jag tycker att han är kan betvivlas.
Ibland innebär det också att lägga sig mitt i renoveringen, direkt framför en nytapetserad vägg – på rygg, med alla fyra benen i luften och precis där jag behöver fortsätta arbeta.
När arbetet väl är klart är han i alla fall en mästare på att ta det lugnt. Då ligger han i soffan med benen utsträckta och huvudet bakåtböjt som en utmattad herre i huset. Det enda som saknas är uppmaningen att hämta en öl åt honom.
En flatcoated retriever – nästan
Tobyas förmedlades som en blandning med flatcoated retriever. Det passade perfekt, eftersom flatcoated retriever hör till mina favoritraser och jag länge hade önskat mig en.
Men jag märkte snart att Tobyas, bortsett från utseendet, hade förvånansvärt lite gemensamt med en retriever. Ett DNA-test bekräftade misstanken: I honom finns bland annat taigan, långhårig tax, pomeranian, kaukasisk ovtjarka, tatrahund, anatolisk herdehund och broholmer – men ingen retriever.
Vi fick alltså ingen flatcoated retriever. I stället fick vi Tobyas: en försiktig iakttagare, modig reskamrat, kunglig SUP-paddlare, bromskloss i renoveringen och fin herre med en alldeles egen uppfattning om hur smutsiga en hunds tassar rimligen får bli.
Och han är precis som han ska vara.